Martin Abrahamsson i Vapnet om nya skivan:
”Döda Fallet
När jag startade Vapnet var det till viss del en reaktion mot rockbandsnormen, det fanns en poäng i att ha en sättning med fyra blåsare, en gitarrist och en sångare. Då kunde folk fortfarande bli besvikna över att vi inte hade en riktig trummis. Nu bryr sig ingen om det.
Alla tidigare inspelningar har gjorts hemma hos mig och det viktigaste instrumentet har varit min dator. Vapnets nya skiva är annorlunda, den kan nog klassas som en traditionell popskiva. Låtarna spelades in tillsammans i en riktig studio och vi har använt oss av många akustiska instrument: stråkar, vibrafon, orkesterpukor, cembalo och så vidare.
Vi spelade in Döda fallet på detta sätt av flera anledningar: dels så hade vi redan börjat spela med en trummis live och dels så hade jag börjat hata att sitta vid datorn. Men det var även ett försök att hitta en väg bort från den ständiga positioneringen inom popmusiken.
Jag känner mig så trött på hur gamla modernistiska värden fortfarande håller ett stenhårt grepp runt popmusiken och -kritiken idag. Samtidigt som Mojo-kulturen slentrianmässigt hånas så dyrkar journalister fortfarande samma idéer om ”det nya och det unga” En trend ska avlösa en annan, och vid varje skifte ska vi anstränga oss för att det ska kännas nytt och meningsfullt. Fortfarande är det några år från sextiotalet och framåt som präglar hela synen på hur musik skall bedömas och utvecklas. Men för mig är alla strävanden efter ”moderna utryck” retro i sig själv. Det är en nostalgisk längtan efter en tid då framtiden fortfarande existerade.
Jag trodde att jag kunde kliva bort från detta när jag lämnade datorn och lämnade över till ett klassiskt inspelningsförfarande. Att det var ett sätt att släppa trenden och plocka upp gitarren. Men det vi har gjort är att fullfölja den förutsägbara cykel jag själv föraktar, eftersom den elektroniska trend vi har sett de senaste åren naturligtvis kommer att få sin akustiska motreaktion.
Men jag väljer att se det här som ett första steget, en medvetenhet. De senaste åren har mannen med gitarren varit en tacksam slagpåse, någon jag har själv raljerat över och försökt distansera mig från. Samtidigt kan samma män köpa sig ett carte blanche genom en laptop eller analogsynth, Det är som om att man har glömt bort att det inte är gitarren i sig som är problemet.
Lite om skivan vi spelade in:
Mattias Glavå spelade in oss, han har spelat in andra skivor som vi gillade så vi frågade honom. Han var inte så överdrivet trevlig, det var skönt. Inspelningen var kanske inte alltid avslappnad, men det låter som att den är det i alla fall.
Låtarna är sig ganska lika, lite fler går i moll. Jag har även försökt att begränsa antal ackord och tonartsbyten. Skrev dock vissa låtar, som Plötsligt händer det inte och Stockholm, sett snett uppifrån innan jag fick den idén.
Jag tänkte länge att texterna var mina sämsta på den här skivan. Men när jag korrläste dem i häftet så såg det ändå rätt bra ut, jag kanske har fått högre krav. Min målsättning är att inte skämmas så mycket, så jag härdar mig genom texter som jag skäms lite inför. Det är därför jag använder ordet ”kärlek” i alla fall två gånger och ger en låt titeln Det rör inte hjärtat.
Om förra skivan på många sätt handlade om att vänta så handlar den här mera om att komma fram och upptäcka att det inte heller är lätt. I Inga fåglar och Jag såg bara dig strävar jag efter att nyansera bilden av kärlek. För den ses ofta som lösningen på ett, eller alla, problem, men vi vet ju att det inte fungerar så. Snart går du inte själv och Jag lät bara sanningen gå är däremot ganska onyanserade, olycklig kärlek är ju oftast det.
Foto på framsidan är taget vid Döda Fallet. Det ligger i Ragunda, en bit från Östersund. Vi åkte förbi där i somras.
Vapnet idag är Martin Hanberg, Anna Modin, Martin Abrahamsson (Östersund) och Stefan Strömberg, David Hansson och Philip Gates (Kungälv). ”
/Martin Abrahamsson

”Du och jag, vi söker samma svar, så trevande utan att veta vad”
- Östen Wanebring, Som en dröm


Plötsligt händer det inte är en melankolisk uppgörelse med livet som glider förbi. Inga explosioner krävs, inga chockmöten av kärlek, det är inte på liv eller död. Livet är en bloggkommentar, ett lunk, en datorskärm sent på kvällen, ett finmaskigt reflekterande utan att uppröra. Helt plötsligt har det smugit sig på, livet. Helt plötsligt är livet där, och det hände inte. Och man undrar hur det gick till. Någonstans söker man svar, svåra att hitta, man konstaterar bara att plötsligt händer det inte.

"Vapnet conjugate pop’s structural and instrumental elements to create brightly melodic, lushly orchestrated music that doesn’t let its ambitions or its inventiveness get in the way of setting a perfect mood or having a good time[...]poppy without being twee, moody without being dark, pensive without being precious[...] Vapnet occupy a space somewhere between Swedish dance and Swedish pop, favoring the motion of the former and the bright melodies of the latter." - Pitchfork media

The new Mini album by Vapnet. Guest vocals by Jens Lekman and as always intricate pop songs to make you smile, dance and singalong!

"Vapnet occupy a space somewhere between Swedish dance and Swedish pop, favoring the motion of the former and the bright melodies of the latter. Perhaps there's nothing intrinsically original or even noteworthy about that combination, but the band-- which includes Martin Abrahamsson, Martin Hanberg, Anna Modin, and David Nygård-- puts a personal stamp on its music. Vapnet favor open-ended song structures that permit long instrumental passages and unexpected melodic twists, even though Abrahamsson and Hanberg typically write traditional verse-chorus patterns. In 2006, when Sweden seemed to produce great acts on a weekly basis, Vapnet's dense production and inventive arrangements made their full-length debut, Jag Vet Hur Man Väntar, a stand-out, one whose concept-- each song was named after a street in their hometown of Östersund (thanks to reader Fredrik for that info)-- helped to frame the music without constraining it.

Något Dåligt Nytt Har Hänt, their EP-length follow-up, isn't an epilogue to that album, but an expansion of its sound. Vapnet have obviously spent a lot of time in the studio since Jag Vet Hur Man Väntar, laboring over these new tracks and ambitiously filling each one with as many ideas as they'll hold. Fussiness becomes them: The music is polished without sounding slick, busy without sounding overloaded, and cerebral but warm. All those sonic details add up to a compelling, often exciting whole: On "Släpa Hem Mig", each softly percussive tone has been painstakingly sculpted to shift the accent from beat to beat. Opener "Tjernobyl" falls away for a few seconds of abrupt silence before its final verse-- it's both a dramatic pause and an intake of breath before the rush of melody.

These studio elements mingle easily with the band's live instrumentation, striking a fine balance. Every track on Något dåligt Nytt Har Hänt has its own signature instrument: Modin's flute plays a soft, simple theme on "Tjernobyl" that blossoms into something large and almost transcendent by song's end, and on "Häll ihop", Jens Lekman's baritone mingles with Per-Olof Stjernered's reedy saxophone over a subtle bossa nova-inflected beat. Abrahamsson's melodica glides across the shuffling dance rhythms of "Tar Tillbaka Det", shedding all of the instrument's connections with Damon Albarn. On "Mera Om Varandra", a choir of voices joins Hanberg on the final chorus, as if the EP has been secretly building to that moment all along, while Nygård's trombone provides a poignant denouement on the brief closer "Tjernobyl (Repris)".

But nothing is as it seems with Vapnet. The band's name means weapon, yet their music sounds too upbeat and unabashedly enthusiastic to be threatening. The title Något Dåligt Nytt Har Hänt even translates (roughly) to Something new bad has happened, but the songs betray no sense of doom, at least not musically. In fact, the obvious joy these musicians take in crafting such sophisticated, surprising songs has made them one of the most interesting bands in Sweden-- or anywhere else for that matter."

-Stephen M. Deusner, Pitchfork, May 31, 2007

Last years monster hit makers Vapnet new EP is released! It is called "Thoméegränd" and is remixed by Kalle J, Suburbian kids with biblical names and Le sport. Indie dance mania! The grandiose floorfiller "Kalla mig" is remixed by none other than Kaah/SLS. That's pop magic spun around and around in a meta-pop way so meta that it makes us dizzy. 5 tracks

The debut album from Vapnet.

"I don’t speak a word of Swedish beyond what I’ve picked up at Ikea, but that hasn’t stopped Vapnet’s debut full-length, Jag Vet Hur Man Väntar, from becoming my very own summer album... It is, of course, closer to Super Furry Animals or Belle & Sebastian than current faves like Lily Allen, Nelly Furtado, or Girl Talk, but the album evokes a distinctive lull particular to these oppressively hot months. So, as I endure the sun and humidity, I like to think Vapnet is really singing about rabbits and swimming holes and first love.

Language, after all, is relative. These lyrics obviously mean something to the band members, and whether or not I grasp the finer points of these songs is mostly beside the point, because Vapnet speak fluent pop. As someone who often prizes lyrical boldness over musical innovation, I don’t make this claim lightly. Vapnet conjugate pop’s structural and instrumental elements to create brightly melodic, lushly orchestrated music that doesn’t let its ambitions or its inventiveness get in the way of setting a perfect mood or having a good time.

Songwriter and guitarist Martin Abrahamsson and singer Martin Hanberg formed Vapnet as an offshoot of the group Sibiria. In 2005 they released the EP Ge Dom Våld, which in retrospect didn’t hint at the complexity of arrangements or the texturing of instruments that highlights Jag Vet Hur Man Väntar. On the full-length, “Ingång” sets the tone with nearly a minute of ambient noise that leads into a wistful ballad titled “Storgatan”, whose melody is picked out on bells and tugged along by a simple drum machine and Anna Modin’s decorous flute. By contrast, the hand-clapping, finger-snapping “Thoméegrand” is more upbeat, although the expressive guitar riff, out-of-nowhere trumpet solo, ominous backing vocals, and Hanberg’s lead maintain the plaintive tone.

Jag Vet Hur Man Väntar moves back and forth between the jaunty pop of “Rådhusgatan”, the marching pace of “Brunflovägen”, and the absolutely killer coda of “Färjemansleden”, sung by Modin. As varied as the album is, no song deviates from the album’s dreamy tone, although each one seems to expand and complicate the mood. With its piped-in applause suggesting a live experience, the instrumental “E 14” shape-shifts mercurially and false-stops repeatedly, fully revealing the band’s range. Vapnet layer indie keyboards over Abrahamsson’s distinctive guitarwork and horn fanfares, anchoring everything to real and programmed drums churning out clever disco rhythms. On “Stuguvagen” an amiably shambling verse swells into a gently arching chorus as Hanberg hits the high notes and Abrahamsson’s guitar shuffles off into the sunset.

These songs confidently strike a delicate balance: they’re poppy without being twee, moody without being dark, pensive without being precious. Still, I can’t deny that I’ve been tempted to look into translating these lyrics, to find out what these songs really mean. But after spending a few evenings on my back porch drinking Shiners, watching fireflies, and listening to Jag Vet Hur Man Väntar, I’ve come to the conclusion-- a minor breakthrough for me-- that I don’t really need to know what these songs are about. I understand them enough to enjoy them as they sound."

-Stephen M. Deusner, Pitchfork, July 27, 2006

Vapnets first EP.