EN SE DE
  • Hur många gånger kan man egentligen göra nya versioner av klassiska låtar(ja till och med standards)?

    Tydligen rätt många gånger. På ep:n MY LITTLE BIRD OF HAPPINESS stoppar Anna Bella Munter in inte mindre än 4 covers på skivans 5 spår.
    Tillsammans med sina med musikanter rör sig Anna Bella i det gränsland mellan jazz och country som t.ex. Norah Jones nått framgångar med.

    Skivans titelspår, skriven av Anna Bella och Galento balanserar på gränsen att implodera eller slitas itu, där de olika delarna kämpar för att dra iväg Anna Bella åt sitt eget håll. En Sagor och Swing-orgel ställs mot ett stressat trumset. Bitvis låter det som Björk.

    Även om Anna Bellas "My funny Valentine" inte är lika kaotisk, lyckas hon och de andra låta bli att göra en uttjatad standardtagning, trots att endast en ståbas och ett ekande piano bjuds in. Jag vet inte riktigt vad, kanske den halvt urfasade ståbasen, kanske pianot som droppar in några ackord här och där, kanske Anna Bellas frasering, som ger låten ett betydligt mer vasst och hetsigt ansikte. Utan att någonsin vika från den varma kärnan i orginalet. "My funny Valentine" är helt klart en av ep´ns 2 stora behållningar, men jag måste ändå säga att det som skapats av Fleetwood Mac´s poppärla "Everywhere" ändå är snäppet vassare. Den välputsade 80talskostymen har bytts ut mot en betydligt skitigare soulkostym med ekon av STAX. Fast inte ett kraftpumpande STAX utan ett hammondvarmt ballad-STAX. Komplett med ett STAX-girtarrsolo. Musik ...


  • Detta är musik att finna tröst i... ...en sensuell, tät och lyrisk musik strömmar emot mig. Med en säregen lugn känsla i sig.

    Denna musik ger mig lugn. Den håller sitt egna vaggande koncept och ju fler gånger jag lyssnar på den desto bättre blir den. Med förtjusning ser jag fram emot ett fulllängdsalbum.

    /Daniel Åkerlind, PROPELLER nättidning om svensk musik 2001 ... 5 PROPELLRAR av 5 möjliga