Det är som att Vesterberg förpuppats och kommit ut som en fjäril den är gången. Eller som örn.
På trygga vingar och med stora rovdjursnäbben halvöppen betraktar han livet uppifrån.
Någonting har hänt med den gamle bluesmannen. Som om han efter alla dessa år hittat fram till punkten där varenda ton stämmer och allt är lika självklart som glas.
Borta är ilskan och poserna. Alla lager har skalats av. Sam är sig själv nu. Ingen kan sjunga så om mörkret och skönheten.
Jag grät som ett barn när jag första gången hörde Huset på ön,
/Henrik Wallgren